Vem kan läsa det du skriver? 

När jag började skolan 1948 fick jag ganska snart ett pennskaft med stålpenna och ett bläckhorn att ställa i det djupa, runda hålet under skolbänkens lock. Med dessa redskap förväntades jag kunna forma vackra bokstäver utan att raspa, trycka för hårt eller lämna en "plump" i skriften. Läskpapper skulle rädda den värsta katastrofen. 

Vanliga blyertspennor av trä hade vi förstås, som skulle vässas försiktigt och sparsamt för att räcka länge. Jag minns att det fanns ett ställ av trä, där pennorna skulle stå i väntan på att fröken vässade. En sträng blick fick man, om pennspetsen råkat gå av när pennan ramlade i golvet. Kulspetspennor hade ännu inte gjort sitt intåg i skolans värld. Vi fick faktiskt betyg i välskrivning redan vårterminen i åk 1. Jag fick B-. Det var knappt godkänt! I åk 2 var det inte mycket bättre, som synes!

När min svärmor Cornelia gick i skolan, var det en tävlan mellan eleverna att kunna skriva så vackert som möjligt. Här nedan är en sida ur hennes välskrivningsbok från åk 5 c:a 1920. Jag fick hennes bok som minne. Inte en plump men sida upp och ner med denna prydliga skrift, skriven i dålig belysning i en skolsal utanför Umeå.

Min mormor och jag brevväxlade i många, många år, från det jag var sju tills mormor dog 89 år gammal. Hennes handstil var lika vacker, vare sig hon skrev brev eller i sin kassabok. Vi bodde långt från varandra båda uppskattade brevväxlingen och sparade alla brev. Jag har kvar samlingen och tänker att här finns våra liv nedpräntade för hand. Vem nu för tiden skriver så vackra brev som de mormor skrev till mig?

Mormor skrev alltid med en reservoarpenna. Minns du sådana? Man skulle fylla på bläcket då och då och kanske byta stiftet ibland om det blivit nött eller skadat.

Mitt brev nedan avslöjar min dåliga och lite roliga stavning. Skrivet av en 8-åring (?) med sin första kulspetspenna. Jag fick mina komståknignsskritskor, men inte av mormor utan av pappa och mamma.

När jag som tonåring slutligen hittade min egen personliga favoritstil gick den stick i stäv med de förlagor vi haft, snällt framåtlutande, gärna med ett lutningspapper under sidan som stöd. Det passade inte mig men då blev det röda streck i boken och en kommentar i marginalen av magistern. FUL STIL!  Men så här blev det när jag själv fick bestämma till slut! 

Som de flesta skriver jag numera hellre på datorn, mycket beroende på att jag med åldern drabbats av tremor, skakningar, som försvårar att skriva för hand. Lättare att läsa är det också!

Jag vet inte om man numera kräver att barnen ska lära sig skrivstil? Det har väl, som mycket annat ansetts besvärligt och onödigt att kunna...

Mina elever ville gärna lära sig de vackra gamla bokstäver som jag visade att jag fått lära mig i skolan. Jag gjorde en skrivstilsbok som jag kopierade och delade ut till dem som vill ha. Det blev succé! T.o.m.lite rastlösa killar satt som ljus och skrev fint långa stunder. Det var kluriga och snirkliga bokstäver som jag försöker minnas...Visst är de fina, men lite svåra att forma t.o.m. för en vuxen. 

Men hur går det när framtidens gamla skrifter ska studeras, kanske i samband med släktforskning eller andra gamla dokument. Här är några exempel från 1800-talet och min pappas släktforskning. Kan du läsa detta?

Nej! Det är inte lätt! Men förr i tiden kunde de! Och visst är det väl trevligt med en personlig handstil - att inte alla skriver likadant? Fast det är ju en fördel om man kan läsa vad det står.