1948 började jag skolan. Året innan hade vi flyttat från Lysekil upp till Vindeln i Västerbotten. Pappa var veterinär och nu hade han valt att ta en ny tjänst med kontrakt i minst fem år. Mamma ville inte flytta, har jag fått veta långt senare. Min lillebror hade två år gammal dött i leukemi 1946 och begravdes i Lysekil. Både mamma och pappa var förtvivlade, men nu skulle de försöka komma över sorgen, kanske genom att byta miljö. Men graven och minnena fanns kvar i Lysekil.
1946 Tre syskon blev plötsligt två...Vad förstod en 5-åring?
I maj 1948 föddes min lillasyster. Var fanns jag i allt detta? Min storebror började skolan i Vindeln medan jag var hemma med en ledsen mamma, som inte velat flytta, som sörjde sitt barn och nu väntade ett nytt. Inga jämnåriga barn fanns på gården där vi bodde i utkanten av samhället. Den stora huvudbyggnaden var mestadels tom och vi bodde i annexet intill.
Hur mycket förstår en sexåring av allt som sker i hennes närhet? Hur mycket uppfattade jag av allt som fyllde dagarna? Hur mycket ängslan och oro har jag burit med mig omedvetet i alla år? Det tänker jag på ibland....
Skolstarten. Jag minns doften av nyfernissade golv i klassrum och korridorer. Min fröken hette Mia Westin, hade runda glasögon och sträng blick. Hon var min lärare de första två åren. Hennes make, som var folkskollärare, tog över klassen i trean. Jag har inte många minnen från mina första skolår. Jag har sparat en del skolböcker från småskoletiden. Spretiga bokstäver med stålpenna och bläck var det som gällde, redan i första klass. Alla följdes åt, gjorde samma saker samtidigt, någon form av individualisering förekom nog inte. Var man färdig fick man vänta snällt. Var man långsam fick man skämmas medan alla andra väntade att man skulle bli klar. Sjöng vi? Spelade vi teater? Hade vi roligt på rasterna? Det märkliga är att jag inte minns alls! Jag minns ingen värme eller något roligt som vi gjorde. Kanske hade jag för mycket annat att grubbla på. Kanhända denna avsaknad av glädje och fantasi sådde ett frö i mig som så småningom ledde fram till mitt yrkesval – att bli småskollärarinna. Det var ett beslut som jag aldrig ångrat. 43 år som "fröken" blev det och i mina klasser hade vi ofta roligt och trevligt tillsammans, även om jag hade krav på barnen också.
Ramar och kramar var det som gällde.
Man fick säga neger på den här tiden...