Seniorkollo – trots allt!
Välkommen till Filmkollo Senior
Jag hittade av en slump annonsen på nätet. Att byta miljö några dagar, få lära något nytt och få träffa människor med samma intresse och i liknande ålder. Det kändes lockande. Jag har alltid varit intresserad av foto och filmande, men på en mycket enkel nivå, som tidsfördriv. Kanske kunde jag få hjälp att lära mig lite mer. Kanske snygga till och få nytta av mina gamla filmer med barnkörer.
Samtidigt kändes det lite skrämmande och utmanande att åka på kollo vid min ålder. Allt var obekant – miljön, deltagarna, upplägget... Jag har dessutom sen flera år stora problem att prata på grund av röst-tremor och även dålig hörsel, inte lätt att kommunicera då! Men utmaningen kändes kittlande och jag tog ett snabbt beslut och anmälde mig. Maken skulle få sin tillsyn på korttidsboendet och jag behövde inte oroa mig för honom. Jag såg fram emot fem dagar med ett annorlunda liv, skrev listor och packade min väska. Ställde klockan på väckning 6.30 på morgonen för den aktuella avresan.
45 minuter innan taxin skulle hämta mig drabbades jag plötsligt av en allergisk reaktion i halsen! Så jävla typiskt!!
Kände direkt igen symtomen sen tidigare attacker, tungan svullnade, spottkörtlarna på halsen svällde till hårda bollar, klådan i händerna, hettan i kinderna, andningen... Ringa 112? NEJ, ingen ambulansfärd igen! Det hade jag gjort tre gånger redan, senast i våras. Det kan ju bli akut andnöd och man tar inga risker...
Först ville jag bara gråta, skulle jag tvingas lämna återbud!? NEJ! Efter en kort överläggning med mig själv tog jag de mediciner jag hade liggande ”ifall-att” - en adrenalinpenna i låret, ett antal cortisontabletter lösta i vatten och två antihistamin. Skakig och lite rädd åkte jag en halvtimme senare i taxin till stationen för vidare befordran med buss till kursen. Skärrad och lite dåsig av medicinerna halvsov jag i bussen och efter knappt två timmars resa hade besvären i halsen avtagit.
Jag kom fram, checkade in och träffade ledning och kursdeltagare. Nu var jag redo, trots allt! Solen strålade, luften var kylig och klar, jag mådde redan betydligt bättre.
Efter lunchen startade fem intensiva dagar med omväxlande undervisning och praktik. Vår lilla grupp på fem personer fick gott om tid att testa apparater, kameror, stativ med mera och ställa frågor. Vi fick lära oss hur man skapar en film, hela arbetsgången från idé, manus, planering fram till redigering och färdig film. Vi hade två mycket duktiga, unga, entusiastiska ledare som tålmodigt svarade på alla frågor och förklarade.
Första viktiga steget mot stabilt filmarbete.
Här zoomar man och den här knappen är till ljudet och....
Ljud, håll så nära som möjligt utan att synas i bilden...
Dubbning pågår, lägger ljud till tecknad filmsnutt. Kul!
- Tystnad! Klart för tagning! Kameran går! Ljudet klart! Varsågoda!
Lokalerna var specialdesignade för filmarbete; med biosalong för samling och föreläsningar, studio för gruppens eget arbete och idealiska utrymmen för filmning och skapande. Det tema vi fick att arbeta med var EN KAMP MOT KLOCKAN. Nu gällde det att hitta på och skriva manus för vår film, komma överens om rollfördelning, leta kläder och annat i kostymförrådet. Arbetet varvades med korta föreläsningar om teknik, regi, skådespeleri och effekter. Vi fick prova att dubba ljud till en tecknad film, hur man gör olika effekter med ljus och ljud och hur man skapar olika stämningar och lite action.
Kvällarna avslutades med långfilm i biosalongen. Då gick jag till sängs i min lite trånga och svala "sovkupé", lite ovan som jag var vid att börja dagen med frukost kl 8.
Vi redigerar, klipper och diskuterar...
Rörlig kamera testades i studion för en liten actionfilm med ljud-ljuseffekter.
Vi filmade flera scener utomhus och hade tur med vädret. Totalt filmades 72 ”tagningar” som sedan skulle redigeras och klippas ihop till en sammanhängande film med hjälp av ett program i datorn. Här var jag försiktig och lämnade över till dem som kunde bättre. Det gällde att spara och inte råka sudda viktigt arbete.
Nu ska jag försöka lära mig hemma i lugn och ro, hur man redigerar. Det finns gratis program som jag laddat ner, det fick jag veta på Filmkollo Senior!
Aj aj aj! Tur att det var på låtsas!
Mitt stora genombrott! En något stressad Britta ringer till Nisse.
Man lever så länge man lär...
Hon sa så, Harriet, en av kursdeltagarna och visst är det sant. "Man lär så länge man lever" heter det ju, men man kan också vända på ordspråket, så som hon gjorde. För visst är det väl så att den dag man av olika skäl inte längre är nyfiken eller vill försöka lära sig, kan man lägga sig och dö. Då har livet tappat sin mening.
Jag tog en risk när jag gav mig iväg i taxin med min svullna hals, men det gick bra och jag fick full positiv utdelning av mitt förväntade äventyr. Så otroligt kul det var att prova på!
Tack till duktiga ledare och trevliga filmkompisar!
Se vårt "examensarbete". Putte fyller år, men var är paketet?? Nisse hade lovat...
