MÖTE MED LIVET
Vi sågs på stan idag. Bara ett kort möte inne i en butik.
Jag letade långbyxor för den kommande våren.
Kände mig lite varm och obekväm i min vinterjacka.
Knäppte upp i halsen och lättade på halsduken.
Sökte bland kläder på ställningarna.
Det var då jag såg henne. Våra blickar möttes hastigt. Jag kände genast igen henne.
Kunde konstatera att hon åldrats.
Hennes hy var blek och kinderna hade fått lite förgrämda veck ner mot hakan.
Det kunde jag se. Hon hade verkligen förändrats.
Testar av det grå håret stack fram under den stickade luvan.
Ögonen såg lite trötta ut bakom de välvda glasögonen.
Blicken var tom och glädjelös.
Jag hann tänka att hon kanske haft en svår tid som fått henne att åldras så.
Hennes blick mötte min. Hon ryckte till en aning och höjde sitt huvud.
Vi såg på varandra ett kort men intensivt ögonblick.
Andra kunder passerade bakom min rygg.
Jag stod kvar och stirrade på kvinnan mitt emot.
Jag fortsatte att titta på henne och insåg plötsligt - det var ju jag!
Det var mig själv jag betraktade.
I butikens stora spegel var det mig själv jag såg!
Den trötta, lite böjda kvinnan i spegeln var jag!
Den sorgsna blicken, de förgrämda rynkorna...
Det är så jag ser ut. Det är så andra ser mig.
Det är så jag känner mig.
En gammal, trött kvinna, som gett upp.
En tung insikt. En hopplös tanke.
Är det verkligen så illa?
.......................
En kort stund blir jag stående och tittar på mig själv i spegeln.
Rättar till anletsdragen lite. Ger mig själv ett försiktigt leende.
Omedveten om övriga kunder i butiken står jag kvar.
Inser plötsligt att jag lever! Mitt liv är inte slut.
Jag måste försöka hitta glädjen och hoppet igen.
Även om allt känns tungt och svårt, ska jag gå vidare.
Det finns nya vägar att gå, nya himlar att nå...
Jag knäpper min jacka och går ut på trottoaren.
Går mot ljuset och våren.
Mot livet.
